Alone av E.J Noyes handlar om Celeste som deltar i en psykologiskt experiment som avser att ta reda på vad som händer med en människa i total isolation från andra människor. Hennes liv består av rutiner, chattrapporter med studiens administratörer och olika sysslor och strategier för att klara av sin isolerade tillvaro.

Läsaren kommer in i Celestes liv efter lite mer än 3 år in i studien. Vid det laget har rösthallucinationer av personer från hennes förflutna blivit en del av hennes vardag. Hon börjar få svårt att avgöra vad som är verkligt och vad som kommer från hennes inre värld. Det är en hel del obehagliga och intensiva minnen som dyker upp vilket gör boken rätt så mörk. Men i mörkret finns det fortfarande optimism och hopp.

En dag dyker en kvinna upp i utkanten av hennes isolerade hemvist vilket strider mot studiens regler. Hon är så svältfödd på sällskap att hon ignorerar reglerna och tillåter den främmande kvinnan att stanna flera dagar innan hon rapporterar händelsen till de som kontrollerar experimentet. Det är intensivt att möta en annan människa för första gången på tre år. Det är fint beskrivet hur hon får sin första kram och hur hon inte riktigt kan vara säker på att kvinnan är verklig och inte en hallucination. Under de dagar de spenderar tillsammans växer en attraktion fram.

Det här är en lesbisk kärleksroman utöver det vanliga. Författaren har skrivit en mångfasetterad berättelse och jag bryr mig om Celeste och hennes situation. Boken är bitvis långsamt berättad men aldrig tråkig. Den är skriven i första person, från Celestes synvikel, vilket passar bokens innehåll. Karaktärerna har sina fel och brister vilket bidrar till att boken fungerar så väl.